Jag längar efter torpet så jag håller på att spricka!!
Varenda "ledig yta" här hemma är nu belamrad med saker som "jag ska ha med till landet" eller "saker som jag måste piffa/pynta till för att kunna ta med till landet" eller "saker jag måste rensa inför landet" eller "saker som måste tvättas, ifall det ska med till landet". Till råga på allt är bilen smäckfull redan innan av allt jag har varit och "handlat till landet".
Alla andra måsten har fått stryka på foten lite.... Men jag går ju så "all in" i saker när jag väl gör nåt.
Det drabbar väl iofs familjen ganska hårt.... Apropå "ledig yta", jag vet inte när det fanns en sån hemma hos oss sist. Det är liksom alltid belamrat, av mestadels mina, projekt i en eller annan form. En del av dem kommer aldrig ens till avslut, det är alltid något som "saknas" för att jag ska få till det på sluttampen. Antingen "mannen som borrar", eller "jag har ingenstans att hålla till när jag ska göra de större grejerna såsom, slipa och spraymåla" eller helt enkelt att ett matbord förvandlats från pysselbord till någon slags "hemmakontor" med räkningar och annat elände spritt ikring. Helt plötsligt är det någon som ska göra läxor vid datorn. Mitt i alltihop så försöker vi samordna en gemensam middag, bara vi, och vill sitta vid bordet. Då måste man röja. Lite snabbt. efteråt är det ingen som har någon susning om vart något tog vägen.- Sen kommer nästa projekt. Laga trasiga shorts. Sortera knappar i färgordning. Måla naglar, köpa hus, stapla kuddar som ska med till landet, rada upp grytlapppar som definitivt ska med, ja just det, handdukar också. Inga ljusa handdukar till köket dock, tills vi har lärt oss hur vespisa funkar...
Ja, ja, det är så här omgivningen blir när längtan är stor. Jag vill göra ALLT PÅ EN GÅNG!.Det ska ju egentligen inte vara ett problem. Men nu är ju jag, jag. Med allt vad det innebär. Stressad virrpanna med tendens till att ta ut sig BIG TIME mellen varven. "Måste passa på när jag kan, det kan vända när som helst!" tänker jag. Och kör slut på mig Men den här gången har jag hållt längre än vanligt och längre än väntat. Jiippppiiiii meeeeee!!!
Sen kommer vi då till den häringa ganska så stora biten som, vad kan man säga, ger lite smolk i bägaren (för att använda ett gammalt uttryck). Vilket i och för sig är ett understatement i sig...
Har jag nämn att vi har kommit överens om att vi ska få köpa den köksträsoffan som hon har haft stående där? Den är sååå fin. Jag fick alla uppgifter om vart jag skulle skicka pengar, inga problem. Min älskling satte sig och fixade med sådana grejer någon kväll innan han skulle åka iväg "till landet på andra sidan". Konstaterade ett par dagar, nästan en vecka, efter att han hade åkt att det inte var gjort någon sådan transaktion. Ja, ja, det är väl lätt ordnat, men jag ville i alla fall kontakta A, tjejen som säljer sitt rara torp till oss. Innan jag ringde henne så hade jag massa andra trixiga saker att ordna. Jaga rätt på banknissen bland annat....... Nu har vi bokat tid och datum för att ordna med bolånet. Vi tar det direkt morgonen efter att hjärtat kommer hem från sin resa, dvs på onsdag. Hjärtat slår ett extra slag - nu är det nära!
Pratar sedan med lilla E mäklarassistentiskan. Hon e så rar. Hon har fått ha en del med "nissen!" att göra så jag lider lite med henne :-) Ja, vi pratade i alla fall om när och hur vi ville ha tillträde. Eftersom vi sitter i Stockholm ca 25 mil ifrån så pratade vi om att lösa tillträdet via distans. Låter ju jättebra, med tanke på att jag dessutom hade missuppfattat hur det hela går till. Jag trodde i min aningslöshet att man kunde få tillträde på helgen, så "Lördag" kläckte jag käckt ur mig. Både banknissen och mäklarassistentiskan drog öronen åt sig... Men det var ju förstås bara nissen som purknade till. "Det måste faktiskt vara på bankens öppettider." Jaha, det verkade väl rimligt tänkte jag. "Ja och så måste jag vara på plats på banken." fyllde han i. Ja, så det där med distans lät då helt plötsligt som det enda tänkbara, om det är så många människor och nissor som ska passa in i denna komplexa tidslösarekvation.....
"Meeeeen......." sa assistentiskan, vi måste ju samordna det här med säljaren A först. Alla måste ju vara där de ska vara, samtidigt. "Ja, ja, visst, absolut!" sa jag "Jooo, ,meeeeen...." hon drog ut på det lite. "Nu är det ju så att det har hänt en väldigt tråkig sak." Hon upprepade sig till och med: "en väldigt tråkig sak." Det är ju nu man börjar ana ugglor i mossen.
I det läget fick jag då veta om att A's dotter hade dött!
Det var allt jag fick veta. Jag blev nog rätt chockad., det kändes lite overkligt.
Mäklarassistentskan sa något i stil med att "ja, så jag vill ju inte ringa och jaga A nu om tillträdet och så. Det får nog min mäklare C ordna, att ta den kontakten och se hur det är."
Ja, det verkar väl rimligt. I det här läget vill man inte ha en bunt diversefolk som ringer och jagar en om "förhållandevis oviktiga" saker. Det räcker nog om en person tar den kontakten, den som hon haft mest med att göra. Jag föreslog att de annars kunde skriva, tydligt, i ett mail. För sånt läser man rjue mer när man kännner att man har tid att sitta ner, när man får tid för sig själv en stund, då man kanske dessutom har en liten stund av klarhet i huvudet. Man får tid att läsa igenom - och ta till sig det som står, och förstå. För att inte tala om, man får en chans att tänka ut ett svar, som funkar. Får man ett samtal så är man kanske lite förvirrad och, precis som alltid när man drabbas av en kris eller får en svår chock, så är man inte riktigt sig själv och kan inte tänka helt rakt.
Efter det här blev jag ganska förstörd. Jag har kommit att tycka så oerhört mycket om A, som säljer sitt vackra torp till oss. Hon har en öppen och fräsch attityd, det är mycket "go" i henne, men också anar man ett ordentligt djup. Hon kan nog både vara full i faen, jävlar anamma, skratta tills hon kiknar och titta djupt ner i vinglaset (eller tekoppen om det är det som finns tillgängligt) och bjussa på både sig själv och ha ett gott öra till andra. Jag har bara fått den här känslan man kan få ibland med nya människor. Det här är någon jag vet kommer ha en stor "impact" på mitt liv, och jag blir förvånad om inte vi, inom en viss tid, kommer att kalla oss vänner. Det bara känns så.
Så den här nyheten slog ner hårt här hemma. Lika hårt som om vi hade varit vänner länge, länge...
Och jag vill verkligen inte det här. Jag önskar ingen någonting liknande. Får flashbacks till när min dotters bästa vän dog för några år sedan...
Jag höll mig i flera dagar, försökte att inte slänga mig på luren, försökte hålla ett visst avstånd. Familjen är viktigast, de måste få landa i det här allihop. Men det här var i mina tankar dygnet runt, jag hade svårt att släppa det. Först tänkte jag skriva ett mail, enligt min egen filosofi, eftersom det kan läsas i lugn och ro. Ett samtal, då är det bara risk att man ringer mitt i något. De är ju en stor familj och vad som pågår bakom de väggarna nu, ja det vet nog bara dem. Jag hoppas att de har folk i sin närhet som, trots egen sorg, kan axla lite praktiska saker, finnas till hans för den eller dem som behöver hjälp eller någon att prata med. Oavsett om man vill prata om det som hänt, eller skingra tankarna genom att prata om andra, helt meningslösa saker. Alla hanterar sådana här saker olika. Kriser, stress, sorg. Jag bara hoppas att de tar sig igenom den här första tiden av chock och sorg med något sånär alla sinnen i behåll.
Jag tänker på dem alla, mitt hjärta värker för hela familjen och andra som stod henne nära.
Jag önskar jag hade fått chans att lära känna denna unga, garanterat underbara tjej, som mitt i början av livet som vuxen, plötsligt bara var b o r t a....???
Till slut, så ringde jag på lördagen, vi pratade några minuter, men det räckte nog för stunden. Hon vet att jag vet, hon vet att jag bryr mig, och jag hoppas att hon för sjutton gubbar låter bli den förbannade gräsmattan!!! ;-) Hmmmm....
Vi hörs av snart igen. Jag får inte riktigt de här tankarna ur systemet. Hur har då de det?
När jag la på kom tårarna! Jag gick in till min dotter, som var hemma och hade influensea. Där brast jag bara ut; "Jag har pratat med A!!! Hon var såå ledsen!!!" Och sen satt jag på min dotters sängkant och grät en skvätt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar